✫ RedCandy |

# 866.

En del vet mycket och en del lite och en del vet inget alls.

 

Tänkte med detta inlägget berätta hur det är för mig nu och hur det har varit ända sen i augusti/september förra året. VARNING! Lång och extremt mycke text!

 

(Kan finnas stavfel lite här och där men jag hoppas att ni kan läsa och förstå ändå. Det kan även vara lite oformulerat här och där. )

 

Slutet av Augusti, början av September 2011:

Det hela började med att jag var på en praktikplats i borås, hos en jätte trevlig fotograf faktist. Som hade egen studio och det var full rulle hela tiden. Var det inte någon bildvisning så var det studiofotografering eller kunder som kom in och bokade olika saker och man själv satt och redigerade iordning bilder.

 

Första och andra dagen var inga problem för mig att vara där. Fick lära mig hur det var att jobba som fotograf och massa andra saker. Satt och redigerade massa bilder tredje dan när hon jag var hos skulle gå på lunch och lämnade mig ensam kvar i Butiken/Studion/Kontoret. Fick en obehaglig känsla i hela kroppen men sköt undan den och försökte arbeta vidare. Timmen som hon var borta gick väldigt fort och sen var det min tur att gå på lunch. Tog på mig jackan och skorna och begav mig utåt. Kom inte långt fören jag var tvungen att sätta mig ner. Kände hur tårarna pressade sig ut och jag fipplade upp telefonen från fickan och slog mammas nr.  Kommer inte ihåg vad jag pratade med min mamma om men det ända jag ville var att försvinna därifrån och gömma mig. Jag ville bort från allt.

 

Tog ett tag innan jag lugnade ner mig och sen tog jag och ringde till min praktikplats och sa att jag blev dålig under lunchen och var på väg hem. Det var helt okej och vi skulle träffas imorgon igen. Dagen därpå så ringde jag på morgonen och sa att jag inte mådde bra och stannade därmed hemma. Kom tillbaka på fredagen och han vara där i 2 timmar innan det ringde i min mobil. Då var det Manpower som ringde och frågade ang jobb. För att sammanfatta det samtalet så skulle jag vara på Manpower kl 14 för att skriva kontrak och få arbetskläder. Jag hade ett jobb. På ett lager här i Borås. Mer visste jag inte just då.
Tackade för mig och min tid på praktikplatsen och ringde senare till min handläggare på utbildningen som jag gick just då. Sa att jag fått jobb och skulle vilja ha ”diplomet” över att jag hade gått kursen och hon grattade mig jättemycket för att jag hade fått jobb och skulle skicka hem ”diplomet” till mig.

 

Kom till Manpower, skrev på kontraktet med ca 15 andra personer och fick mer info om vart det var vi skulle jobba. Returavdelningen uppe på H&M Online. Kolla igenom kläder, vika iordningen dem och sen vidare in i andra påsar och skicka iväg. Lätt jobb tänkte jag. Klarar man ju av lätt. Vi skulle börja på måndagen den 5 september och vara på plats kvart i 7 i entren på H&M.

 

Helgen var lite hemsk. Fredagen var jag glad och orolig samtidigt ungefär. Bröt ihop flera gånger under helgen och ärligt talat så vet jag faktiskt inte varför. Var oftast i duschen jag grät. Satt i badkaret och grät i säkert 1 timme innan Andreas reagerade på att jag duschade länge.

 

Första dagen på H&M var bra, den gick snabbt och man kom snabbt in i hur man skulle göra. Man lärde känna några personer för stunden typ. Dagen försvan ganska snabbt och när jag kom hem mådde jag så dålig så jag ringde mamma och vi tog en promenad. Jag bröt ihop mitt ute på gatan eller på trottoaren i mammas famn. Jag mådde så psykiskt dåligt.

 

Tisdagen åkte jag upp så var uppe på jobbet vid halv 6, var där någon timme bara innan jag åkte hem för jag mådde dåligt. Sa till gruppcheferna att jag hade huvudvärk och magont. Kom precis innan för dörren, sen kom tårarna, paniken och andnings svårigheterna. Allt på samma gång och jag visste inte vad jag skulle göra.

 

Tog mig upp på onsdag morgon vid 04 på morgonen och började fixa iordning för att börja jobba vid 6. Kom upp till H&M Online vid halv 6, stämplade in och satt och små pratade lite med några som också började på måndagen. Sen gick vi upp för att sätta igång och jobba. Gick ungefär en kvart. Sen gick det inte längre. Tog min mobil, min tjocktröja och gick fram till en av gruppcheferna. Med tårarna i ögonen kom jag fram till en av gruppcheferna vid namn Lenita och frågade om jag kunde få gå ut och ringa ett samtal. Hon såg direkt på mig att det var något som inte stämde och frågade om det hade hänt något och där stog jag. Mitt bland alla andra och bröt ihop. Sjönk ihop och bara grät. Hon reste mig upp och vi gick ut. När vi gick kände jag hur hela jag skakade, kändes som jag knappt fick någon luft, det tog stopp i bröstkorgen, det gjorde så jävla ont och att vilken sekund som helst så vikers sig benen på mig.

 

Vi kom ut och jag satte mig på en stol och la huvvet i knät och bara grät. Hon lugnade ner mig genom att hon pratade och frågade lite frågor om mig. Lenita´s telefon ringde och hon svarade. Visade sig vara den andra gruppchefen och hon kom ut efter några minuter där vi satt. Vi pratade och dom frågade vad som hade hänt och jag berättade för dem att jag vet inte vad som hände men det kändes som att all luft inne i lokalen försvan. Jag fick många konstiga tankar som jag inte kunde hindra. Och jag behövde gå ut för att få prata med min mor. Lenita berättade för mig att hon led av Panikångest och kraftig depression. Den andra gruppchefen, Larissa, berättade att hon med led av Panikångest och en mildare depression. Lenita hade tydligen legat hemma i nästan 6 månader pga av depression. Vi pratade vidare lite och dem sa till mig att kontakta en läkare för att bli sjukskriven. Jag ringde min mamma och vi pratade lite, Lenita pratade även lite med mamma och det slutade med att hon kom och hämtade mig.

 

En timme senare satt jag hemma hos mamma och grät medans hon ringde runt till olika personer. Hon fick nummer hit och dit och ringde upp de flesta. Fick reda på att BUM ( Ungdomsmottagningen) har en öppen mottagning för att träffa en psykolog. Jag gick dit dagen därpå och satt spänt i väntrummet. När klockan hade slaget 15.00 öppnades en dörr och jag blev inropad.

 

Pratade med en psykolog i en timme där jag fick berätta allt som hade hänt. Efter en stund sa psykologen till mig att jag skulle kontakta en läkare för att bli sjukskriven. Där tog mitt minne stopp ungefär. Jag tänkte att jag som så liten blir sjukskriven. Det kändes så tungt. 21 år och sjukskriven. Kom hem, ringde mamma och berättade allt och hon sa att hon skulle kontakta vårdcentralen för att få en tid med en läkare. Jag ringde även upp till Returen på H&M och pratade med Larissa och sa att jag inte kommer resten av veckan och det gick bra. Då dem ville att jag skulle bli bättre. Kom hem och satte mig och skrev ett mail till min konsultchef på Manpower.

” Hejsan.

Jag skulle behöva säga ett par saker till dig så att du vet om det.

Har haft lite problem med att jobba denna vecka, har fått riktiga panikattacker och behövt gå hem från arbetet. Arbetet i sig är jätte enkelt och det klarar jag av. Men får sånna attacker att jag mår jätte dåligt av det. Har pratat lite med båda mina gruppchefer på H&M så dom vet en del om mig och vad som händer när jag får dessa attacker. Min mor kom och hämtade mig och hjälpte mig att ringa till olika läkarstationer samt till ungdomsmottagningen för att få kontakt med en psykolog. Jag ringde till Lenita, en av mina gruppschefer och sa till att jag inte skulle komma till dem på torsdag och hon sa då att det var lika bra att jag var hemma ända fram till måndag. Så att jag kan få iordning på detta.

I går (torsdag den 8 september) träffade jag en psykolog och fick prata med henne. Hon tror att jag inte klarar av att jobba 8 timmar pass än utan bara några timmar om dagen. Ska träffa en läkare på Måndag (Den 12 September) för att prata lite ang mediciner som kan dämpa min ångest ang att jag inte klarar av att stanna kvar på jobbet.

 

För själva jobbet har jag inga problem att göra. Det är enkelt, men jag får sånna negativa tankar och när man väl står där själv vid sitt bord så är det inte så lätt att stöta bort dom tankarna.

I måndags var jag där hela dagen, tisdagen gick jag hem efter lunch och onsdagen klarade jag bara av att vara där i två timmar.

 

Allt är lite luddigt och kanske lite svårt att hänge med i men jag kan inte formulera mig bättre just nu när jag inte mår riktigt bra.

 

MVH

Kim Johansson”

 

Han ringde upp under dagen och vi pratade lite om det även hur vi skulle försöka lösa det och sen la vi på.

Helgen gick och jag mådde inte bättre och visste inte vad exakt jag skulle göra.

 

Måndagen den 12 September så var det dags att sitta i ett väntrum på vårdcentralen för att träffa en läkare. Kom in i ett rum och träffade en läkare. Pratade med honom om vad som hade hänt och han ställde några frågor. Han sjukskrev mig på 75% och skrev även ett recept till mig med ångestdämpande tabletter som jag skulle ta ifall jag började känna av någon ångest. Blev klar hos läkaren, gick bort till apoteket för att hämta ut tabletterna för att sen gå tillbaka till vårdcentralen för att hämta ut papprerna på sjukskrivningen.

 

Svart på vitt, där stog det. Kraftig paniksyndromer och depression. Det tog knäcken på mig när jag kom hem.

 

Dagen efter så gick jag ner till Manpower för att få pratat med min konsultchef. Lämnade en kopia av sjukskrivningen och frågade honom om jag kunde iaf jobba 2 timmar. Fick till svars att om det funkade uppe på H&M så gick han med på det. Så det var bara till att åka upp till H&M. Kom in i byggnade och kände hur hjärtat satt i halsgropen. Gick upp till Returavdelningen och möttes av Lenita i trappan upp. Hur frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att jag hade blivit sjukskriven på 75% och frågade om jag kunde jobba två timmar. Vilket Lenita tyckte vad jätte bra att jag ändå ville fortsätta även ifall jag mådde dåligt. Hon sa att det funkar för dem om det funkar för mig att jobba två timmar, vilket gjorde annars hade jag ju inte frågat. Vi diskuterade fram vilka tider jag skulle jobba mellan som då blev 08.00 – 10.00. Och så jobbade jag i två veckor. Sen blev jag kontaktade av min läkare igen och vi bestämde att träffas. När vi träffades så berättade jag hur det var och hur det gick att jobba och även hur tabletterna hjälpte mig. Vi kom fram till att jag skulle gå upp i timmar och få en ny sjukskrivning fast på 50% då. Hörde av mig till Lenita på Returen och kollade om jag kunde få jobba i 4 timmar istället för 2 och det gick bra.

 

Kom på måndagen och jobbade mina 4 timmar. Precis innan jag lämnade returavdelningen så fick jag beskedet att H&M inte behövde mer folk och dem skulle börja skära ner på det på torsdagen. Och då visste jag lite redan där att jag kommer att få gå. Jobbade tisdagen med och när jag kom hem på tisdagen fick jag sms från konsultchefen på Manpower där det stog att min tid på H&M var slut och  jag skulle lämna tillbaka stämpelkortet och dem tackade för denna tid. Och jag skulle bli kontaktad för nytt uppdrag. Ringde till konsultchefen och frågade om jag var tvungen att åka upp till H&M och lämna kortet eller om man kunde göra det hos dem. Vilket jag senare fick göra.

 

I början av oktober 2011 ringde en kvinna från BUM och berättade att hon hade en ledig tid. Visade sig att hon var en psykolog där och ville gärna träffa mig. Vi bestämde en tid den 28 oktober och sen la vi på.

 

Träffade psykologen för första gången den 28 oktober och när jag satt i väntrummet så var jag lika spänd som förra gången jag satt där. Kom in till hennes rum och vi började prata. Jag fick dra upp allt som hade hänt igen och hon kom med lite frågor som jag svarade på. Vi pratade i en timme ungefär och sen bestämde vi en ny tid redan nästa vecka.

 

Så jag har haft kontakt med henne enda sen den 28 oktober 2011. Hon har hjälpt mig med att tänka på ett annorlunda sätt. Att se saker från andra vinklar och vrår. Hade jag inte fått den hjälpen jag har fått så vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Vi har pratat om så många olika saker. Saker som har fått mig att vara glad och saker som jag absolut inte vill ska hända. Jag har även gjort olika uppgifter mellan varje gång vi har träffats. Så som att jag ska komma över rädslan av att misslyckas med varje sak jag gör. Att jag inte duger.

 

En dag under vecka 7 så gick jag in till Söder & Co med mitt CV och pratat lite med dem angående något jobb hos dom. Första gången jag var där så var jag så nervös så jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Andra gången fick jag träffa mannen som fixar ut personer till olika företag och han lät väldigt positiv och skulle kontakta mig så fort han hade hittat något uppdrag till mig.

 

Fredagen den 17 februari 2012 ringde han. Mannen från Söder & Co som jag hade talat med en vecka innan. Han berättar att dem har ett uppdrag till mig. Liknande det jag gjorde på H&M. Jag tackar självklart ja till jobbet och får reda på att kontraktet skulle skrivas på måndagen den 20:e.

 

Den 20 Februari var det daxs igen för att gå upp extremt tidigt och ta på sig några slags jobb kläder. Vilket blev, en gammal sleten Söder & Co t-shirt, ett par byxor, Dh tjocktröjan och ett par bekväma skor. Kom knappt utanför dörren innan tårarna kom. Jag var så osäker på hur jag skulle reagera när jag väl kom dit och det var många tankar men jag försökta skjuta dom åt sidan och gick iväg ändå. Kom ner till stan, väntade på bussen upp till Viared. Kom upp till Viared och gick dit vi skulle mötas. Väntade kanske 3 minuter på han och sen gick vi in. Skrev kontraktet och jag fick träffa chefen för Returen. Hängde med upp till Returavdelningen och dem visade mig hur man skulle göra och det såg lite komplicerat ut men det gör nästan allt från början. Kände hur paniken sakta kröp i genom kroppen och det gick inte helt enkelt. Jag gick till gruppchefen och frågade om vi kunde gå iväg en stund för att prata. Vi gick till lunchrummet och brast det. Jag berättade som det var. Att jag har varit sjukskriven både på 75% och 50% och försökt arbeta med ångesten, haft regelbunden kontakt med en psykolog och det verkade som hon förstod hur det var att ha ångest. Men jag vet inte, kanske var bara något hon sa. Vi pratade en liten stund och sen kom han från Söder & Co som anställde mig och vi pratade lite alla tre. Vi bestämde att det var daxs för mig att få hjälp ytterligare en gång.  Jag och mannen gick ut och satte oss i hans bil och åkte in till stan. I bilen satt jag och nästan hyperventilerade och kändes som jag höll på att kvävas. Jag blev avsläppt vid deras kontor.

 

Jag gick hem sen. Ringde andreas och var helt förstörd. Han var inte glad kan jag iaf säga. När jag väl kom hem så trillade jag ihop innanför dörren. Kändes som det tog flera timmar att komma hem när det igentligen bara tog en kvart. Mådde så dåligt så jag visste inte vad jag skulle ta vägen. Satt på golvet i en halvtimme kanske innan jag torkade bort tårarna och reste mig upp. Tog upp telefonen och ringde till BUM. Kände att jag behövde ändra min tid. Kunde inte vänta till den 3:e April. Fick en tid till den 9 Mars istället. Så imorgon ska jag till psykologen igen och berätta om söder och hur jag har haft det sen dess. Och även lite andra saker.

 

Vardagen är hemsk men jag kämpar för att övervinna allt.Jag ska vara stark. Jag ska överleva och övervinna detta. Jag ska lära mig att leva med det. Jag mår psykiskt dåligt.

 

Hade en pojkvän som sa till mig att inte åka iväg till Dreamhack i november med tanke på hur jag mådde. Men jag sa till honom att jag skulle åka och ville åka för att jag visste att jag skulle klara av det och skulle komma hem och vara glad igen. Och vad var jag inte? Jag mådde så bra och var glad över allt. Det går inte att beskriva hur mycket DH gjorde för mig samt alla som jag var med eller som var med mig. Dem fick mig att glömma allt som hade hänt mig sen september. Alla underbara kramgoa människor. Åhh, kärlek till er alla!!

Måste verkligen tacka min underbara mor som har hjälpt mig så mycket under denna tid. Vi tog massa promenader och vi pratade, det var du som fick ringa runt till massa olika psykologer och läkare. Det var du som hjälpa mig mest och jag vet inte hur jag ska någonsin kunna tacka dig. Vet att jag inte säger det ofta men jag älskar dig så in i bomben! <3

 

Sen Andreas. Förstår inte hur du har orkat med mig när jag har mått så jävla kasst. Du har hjälpt mig så otroligt mycket. Stöttar och sagt saker som har hjälpt mig. Du har hjälpt mig att övervinna saker som jag aldrig trodde att jag kunde klara av.

 

Tack till er som har brytt er och kanske även inte brytt er. Men ändå, Tack så mycket! Ni vet inte hur ni alla har hjälpt mig att ”komma tillbaka”.

 

Nu när jag skriver detta så mår jag dålig, händerna skakar nått så fruktansvärt mycket och jag har en klump i bröstet. Detta får mig att må dåligt...  Du som läser detta kanske tycker att jag är klen och vill ha uppmärksamhet och det ena och det andra. Kan säga dig att det vill jag verkligen inte ha. Detta är för mig egen skull jag skriver detta. För att jag ska kunna gå vidare och försöka leva med det. Thats it!

 

Tack för mig och tack till dig som läste igenom allt.



P

Förstår exakt hur det är och hur du känner dig, man får acceptera att man har PÅ, man får försöka leva vardagen så gott det går och man ska även veta att man får inte PÅ för att man är svag, det är tvärtemot. Man har varit stark för länge

2012-03-08 / 20:17:04
Fanny

Du är stark som skriver ner detta! Kämpa vidare nu Kim! Inte ger vi media flickor upp:)! <3

2012-03-09 / 18:47:29
Sofia, senaste nytt: snyggaste shortsen

Fin blogg! :)

Titta gärna in på min!



Väldigt starkt av dig att skriva detta på din blogg!

2012-03-28 / 12:00:15
BLOGG: http://sweeetandersson.devote.se
sarabirnbaum

HUm.. är lite osäker, varför har du din blogg? Är det för att ha ett ställe att få skriva av dig eller vill du ha massa läsare?



kram!

2012-04-02 / 11:59:41
BLOGG: http://sarabirnbaums.blogg.se/
Sandra

Hej! Har läst igenom hela det här inlägget och jag måste påpeka att jag känner igen mig själv på många plan, så fruktansvärt från min (högeskoletid) då jag var yngre. Hade önskat att jag då kunnat förmedla detta vidare, gjorde ett försök men misslyckades markant! Bra skrivet :)



Vill be om ursäkt i förväg om detta anses som ett kedjebrev. Men jag har startat ett nytt tema på min blogg, relativt nystartat område som jag önskar ska leda till en klar utveckling. Mer kan man läsa om detta här: http://paintthenurserypink.blogg.se/2011/april/tystnad-ar-battre-an-meningslosa-ord.html



Syftet med detta är att sprida barn och ungas röster! Är du intresserad av att ställa upp med din röst och skriva om ett specifikt ämne eller känner någon som skulle tycka detta var intressant? Sprid gärna då detta :) Mvh Sandra

2012-04-03 / 17:00:49
BLOGG: http://paintthenurserypink.blogg.se/

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback